Så får mina ungar aldrig bli

I år har dom varit flera än någonsin. Alla vuxna barn som bor långt borta från sina föräldrar. Dom barnen som har fullt upp i sina liv. Som kommer hem till jul för att fira med sina gamla och skruttiga föräldrar. Föräldrar som klarar allt själv i vanlig fall. Dom handlar och dom betalar med sina kort eller kontanter och dom vet att man ska dra sitt ica-kort och dom vet hur man drar sitt icakort och dom vet hur man packar och dom vet att småpengar ska läggas ner i myntprylen och faktiskt så klarar dom sig 51 veckor på året utan sina vuxna duktiga barn. Dom vuxna barnen som har sina vackra kläder och som stinker parfym och som har sin dyra lägenhet i eller fina villan med 22 rum. En vecka om året kommer dom hem och ska ta hand om sina föräldrar.

Dom fiinliga vuxna barnen tror helt plötsligt inte att mamman eller pappan kan nåt alls just under den veckan som barnen är hemma. Dom vuxna barnen står och talar om hur man ska dra bankkortet, dom vuxna barnen frågar hundrafem gånger om föräldern kommer ihåg att dra ica-kortet, dom vuxna fiinliga barnen visar var man ska lägga småpengarna, dom vuxna barnen bekymrar sig hur föräldrarna packar och dom vuxna barnen stressar på sina föräldrar.

Det där gör mig otroligt irriterad. Helt plötsligt blir föräldrarna människor som inte fixar att handla själva. En del är nästan hundra år och det funkar hur bra för dom i vanliga fall. Dom kan det där med att handla och hur man drar kort och faktiskt så kan dom sin kod till korten också. Jag har väldigt svårt att vara tyst många gånger. Jag brukar klämma ur mig att det här går så bra jämt annars och att stressa är det bara onödigt att göra;"Kan du inte din kod längre? Du vet väl hur man ska betala, inte har du väl glömt det helt plötsligt?" Föräldrarna brukar skratta då och då tittar dom vuxna fiinliga stinkande barnen på oss och undrar vad i hela världen vi skrattar åt. Dom själva är ju så stressade så dom varken ser eller hör. Och inte fan kan man väl ställa sig och skratta i en kassa när det är kö!

Kom gärna hem till era föräldrar, hjälp dom att handla genom att packa och bär kassarna så dom slipper att släpa, prata med dom, skratta med dom. Men för fan om ni tror att dom inte klarar nåt själva så kom hem oftare och hjälp dom då. En gång om året räcker inte om ni inte ens tror att dom kan betala själva. Det dövar inte samvetet speciellt länge kan jag tro...