Dagen idag

På fredag är det fullmåne, jag har bytt linser, jag har ägglossning som bäddat för att få migrän. Och det har jag. Fullmånen gör att jag sover dåligt som 17. Linserna gör att jag anstränger ögonen för att vänja mig vid den nya styrkan och ägglossningen gör mig så fruktansvärt känslig. Jag gråter åt allt, gulligt som hemskt, allt går att gråta åt haha!

I morse ropade Lovisa till mig att jag fick lov att komma och läsa på Bilddagboken där en tjej skrivit att hon var så glad att hon hade sin mamma som hjälpt henne när hon mådde jättedåligt psykiskt. Då höll jag på att börja gråta. När sen mamman kom in på jobbet så kände jag att jag fick lov att berätta det för henne mamma och då sprack min röst flera gånger. Lovisa fick sen ett sms från tjejen som talade om att hennes mamma hade kommit hem och gråtit och kramat tjejen och talat om att hon älskade henne. Det känns så bra när det finns människor som verkligen ställer upp på sina barn och när barnen verkligen uppskattar det. Och att det finns föräldrar som orkar finnas där för sitt barn när barnet ser allt svart. Sånt gör mig varm på hjärtat.

Och nåt som också gör mig varm på hjärtat är när man ser killarna som bor på behandlingshemmet här i byn gör sina framsteg eller vad det heter. Finns en kille som jag liksom fastnat för. I början när han följde med och handlade var han stenhård. Vet att när en personal sa åt honom en grej en gång på jobbet så bara konstaterade han: "Fan, du är ju dum i huvudet, din idiot". Om det sen var på skämt eller allvar det vet jag inte riktigt. Det var väl kanske för typ ett halvår sen eller om det tom var för ett år sen. Här om dagen var han in med personal och handlade. Det var fullt med folk i alla kassorna. Grabben ställde sig längst ner och kollade på varorna som dom handlade. Jag tog påsarna och kastade dom åt honom och sa: "Det här är en fin pik att du ska packa" Han stönade och rodnade och packade och så kunde han inte låta bli att skratta. Idag var han in igen. Han gick så långt från kassan som han kunde och lallade runt, sen kom han till kassan och jag bara tittade på honom och log. Då blev han generad igen och så sa han: "Fan, nu igen, jag har ju packat en gång". Jag sa att han säkert aldrig kommer att gå i min kassa nån mera gång och han svarade att han skulle hålla sig så långt ifrån som han kunde. Så jäkla stenhård men fan så rar ändå.

Det har alltid varit en av mina drömmar att jobba med sk problemgrabbar. Varför vet jag inte riktigt faktiskt. Men det känns som att det faktiskt skulle kunna vara min grej på nåt vis. Fast kanske jag hade varit för blåögd, jag hade kanske trott för bra om dom, litat på dom för mycket. Jag vet inte. Får väl skola om mig om några år kanske och prova på att se om det är min grej eller inte...