Halka

Som ni kanske har förstått så är jag panisk rädd för halka. Jag får nästan panik och jag mår illa och tycker att det är så vidrigt. Jag blev rädd när jag krockade med grisbilen(min första bil var en rosa amazon med gröna grisar på). Det höll sig på vanlig rädd-för-halka-nivå ända tills jag blev singel. Efter det har det blivit värre och värre och värre. Jag är mest rädd när jag åker med ett av mina barn. För tänk om vi skulle få möte och vår bil eller den andra bilen skulle krocka. Och tänk om jag och mitt ena barn skulle dö. Hur skulle det då bli för den som blir ensam kvar?

Det är sånt som kommer upp i min skalle så fort det blir halt och jag ska ut på vägarna. Och jag vet, det finns några som säger att om jag är så där rädd så ska jag inte ha körkort. Nej, kanske inte när det är halksäsong. För jag är rädd, mycket mycket räddare än folk kan föreställa sig. Det är lite lättare om jag är helt själv i bilen. För då har flickorna iallafall varandra om det skulle hända nåt.

Idag fick jag ju låna snällOlle's bil till Bollnäs. Gillar inte att köra bilar jag inte känner så det var ju lite orolig i sig. Dessutom så gick dom ju ut med varningar om halkan från Gästrikland och neråt. Sov jättedåligt i natt och i morse innan jag kollade SMHI så ville jag bara spy. Hann skita ur mig tre gånger innan datorn var färdig och innan jag kollat. Halkvarningen var ju som sagt va borta men nervös var jag ändå. Men när Olle körde in till Wibe så kände jag att det var ingen idé. Det var ju ett viktigt möte i Bollnäs och jag fick ju lov.

Resan gick hur bra som helst och bilen var en väldigt trevlig bil. Det gjorde lite ont i magen att behöva lämna bilen hos Olle för den skrek efter mig:"Ta med mig hem. Jag tillhör dig. Snälla!" Men jag tänkte bara på min egna rara bil som nu står någonstans(Maggås?) ute i kylan och längtar efter mig.