Året är faktiskt 2008

Jag och Evelin låg i varsin soffa och kollade på tv. Zappade runt lite och hamnade på 4ans "Efter tio". Där var det en kille som med sin man ville som adoptera. Kom på att det hade gått en dokumentär om paret förut eftersom dom var dom första homosexuella som blev godkända som adoptivföräldrar. Nu har dom väntat och väntat och väntat på att få besked om ett barn. Men dom får inget. Efter två år så måste man tydligen söka på nytt igen och dom hade tänkt strunta i det först för det kändes så meningslöst men nu har dom börjat söka igen. Men det är fan skrämmande hur sjukt vårat samhälle är egentligen. När dom hade gett upp att kunna adoptera så flyttade dom till ett nytt samhälle och talade om för kommunen att dom gärna ställde upp som jourhem eller som stödfamilj. Dom fick svaret "Tack men nej tack, vi har inget behov just nu". När dom sen fick hem sociala när dom ansökte om att adoptera igen så frågade dom om dom inte kunde tänka sig att ställa upp som jourhem tex. När killarna berättade att dom faktiskt hade gjort det men fått nej så fattade människorna inget alls. Behovet att jourhem finns alltid.

Vad är det för jävla samhälle vi lever i alltså? JAG har ju för höge farao har ju varit stödfamilj. Jag som ensamstående med två egna ungar får vara det. Men inte två människor av samma kön! Nu ska jag väl inte säga nåt egentligen, Orsa kommun kanske hade välkomnat dom som stödfamilj också men jag tänker överlag.

Adoptioner kan ju vara lite svårare kanske att få igenom eftersom många länder inte tillåter att homosexuella som adoptivföräldrar. Men det finns säkert många barn i Sverige som behöver fosterföräldrar. Och ett tryggt hem är nog det viktigaste för många barn, om det sen är två män eller två kvinnor eller en man och en kvinna som är dom vuxna tror jag spelar mindre roll.