Min älskade lilla misse

För ett år sen så åkte vi till Krylbo för att titta och boka den här hankatten som vi sett på nätet. Men han gömde sig så fort vi kom och vi kände inte alls att han var vår på nåt vis.

Men den här lilla katten tyckte vi var jättesöt. Och funderarde starkt på att ta honom.

Men den som vi först knäppte kort på var det här kräket. Och hon klättrade även upp på mina ben direkt jag klev in i buren. Fast då hade jag bara ögon för den lilla gråa katten, som vi skulle kalla Disel.

Men lilla söta gav sig inte.

Hon var över allt vart vi än tittade.

Hon kastade sig över både Evelin och Lovisa.

Bebis verkade ha bestämt sig direkt hon såg oss.

Och här är hon nu på sin älsklingsplats ute på balkongen.

Tre av sina liv har hon redan förbrukat på ett år.
Hon överlevde kattpesten som gick på katthemmet innan vi hämtade hem henne.
Hon har svalt en sån där grej som suger upp blodet när man köper köttfärs. Då mådde hon dåligt men som tur va så kräktes hon upp den.
Och sen så höll hon ju på att trilla ner från balkongen. Tur att Lovisa var där och fick tag på henne i nacken precis när hon föll.

Tänk att man kan älska ett djur så mycket. Och va mycket kärlek man får tillbaka. Wilma känner när man behöver henne som mest. Då kommer hon och lägger sig hos en och bara korrar. Jag är så glad att jag sa ja när flickorna sa att dom så gärna ville ha en katt för ett år sen uppe i Älvdalen.