Lite jobbigt

Äntligen träffade jag en människa som jag kände att jag kunde fråga hur det var. Jag visste att A.T skulle fatta hur jag menade med att fråga. Att jag bara inte var en nyfiken jävel utan att jag frågade för jag och flickorna bryr oss om.

Det var inte alls bra. Det var frågan om några dagar troligtvis. Alla hennes jobbarkompisar var totalt knäckta. A.T pratade med gråten i halsen och var nära att börja gråta några gånger. Jag ska väl berätta för Lovisa i morgon hur det är med henne. Hon mår dåligt av det här som 17. Det är ju iallafall en människa som funnits i hennes liv i flera år...