Att nåt så sorgligt kan bli så fint

Jag och Lovisa fikade i Mora idag(Evelin hade en släng av sureri så hon var vid bilen och väntade). Råkade höra ett samtal precis brevid vårat bord. Det var en dam som blivit farmor igen. Tyvärr så hade det inte gått bra. Men dom lyckades iallafall rädda mamman. Farmodern berättade att hon och farfadern hade åkt ner rätt snabbt. Det hade även mormodern och morfadern gjort. Jag fattade det även som att även syskon till bebisen följt med ner. Dom hade allihopa fått hålla i bebisen. Klappa på den, krama den. Allt hade varit så fint. Farmorn var så lugn när hon berättade allt. Och hon överöste beröm över hur alla på lasarettet hade varit så bra. Hur mycket hjälp mamma och pappan fick. Jag hade fruktansvärt svårt att hålla igen tårarna. Jag ville inte lyssna men kunde inte annat, farmodern pratade så naturligt om det. Sen kunde jag inte låta bli att tänka på min bästa farmor som knappt fick sörja sin lilla son. Fyfan, vilket helvete hon måste haft det. Min lilla lilla farmor.