Morgonpromistankar

Igår hade jag "Det-är-när-jag-hör-sånt-här-som-jag-är-glad-att-jag-är-singel"-känsla. Är glad att jag inte har någon sambo som jag måste följa och och rätta mig efter, eller rättare sagt som bestämmer över mig. Är glad att jag inte behöver be om lov att göra saker som jag vill. Är glad att jag inte har någon sambo som blir sur om jag skulle fråga nåt som inte passar den. Jag tycker att man självklart ska ha respekt för varandra, och har man tex bestämt nåt annat ihop så går ju naturligtvis det före. Men den här rädslan många har över vad sambon ska tycka och tänka och om han/hon blir sur. Fy fan va jobbigt säger jag. Så ska det väl inte vara i ett förhållande?

Många säger idag att det är för lätt att gå isär. Men det är även för lätt att stanna kvar i nåt om man egentligen inte vill. Det är trygghet hit och det är ekonomi dit och fan och hans mormor. Jag har nog varit själv för länge, för jag är nästan säker på att jag inte skulle palla sånt(det är lätt att säga så när man inte varit i det själv men ändå...). Jag är hellre fattig och bor i en koja i skogen utan el och toa och är lycklig än att leva ett helt liv med någon och vara olycklig och dessutom rädd för sambon ska bli sur.

Jag förstår såna som blivit nedtryckta, sakta men säkert. Såna som inte har mycket självförtroende. Men det är en annan sak. Det är inte det jag menar nu utan vanliga förhållanden, utan våld och slag och psykningar. Varför håller folk ihop när dom egentligen inte vill...?