Upp och ner

Det här året har nog varit det året med de bästa topparna och värsta bottnarna jag varit med om. Tror inget år varit så känslomässigt faktiskt.

Januari så var jag totalt knäckt över Lovisas hals. Jag var livrädd att hon skulle ha nån tumör eller nåt. Bara nu när jag tänker på det så skulle jag kunna kräkas. Så rädd har jag nog aldrig varit i hela mitt liv. Glädjen sen över att dom inte hittade nåt går inte att beskriva. En sån otrolig lättnad. Jag själv fick prova på att åka in i magnetröntgenmaskinen men pallade det inte och fick nästan panikångest.

Februari så fick jag veta att jag själv inte hade nån tumör, varken i hjärnan eller ögat. Min och Lindas glädje över att jag skulle få porslinsöga fick lägga sig. Fast det var skönt att jag var tumörlös faktiskt. Helt underbart. Tankarna drar ju iväg lätt och jag ville verkligen inte dö ifrån mina ungar.

Mars är månaden då jag började bli arg på Lovisas lärare ordentligt.

April blev månaden som handlade om Wilma. Hon opererade ena knät. Det var också jobbigt. Jag var så nervös. Att Wilma sen fick lov att handmatas och blev riktigt deppig gjorde inte saken bättre. Min lilla misse. Att sen få se hur fort hon blev frisk var så skönt. Den här månadens föddes även lilla Ester. Jag var så glad för Lovisas skull. Råpluggandet hade äntligen ett annat mål än att försöka komma in på gymnasiet.

Maj står för oro hela tiden. Mådde så dåligt och var så nere. Det var så jobbigt med Lovisas pluggning och om hon skulle få IG eller G eller nåt alls. Oron för att om hon skulle få en plats på gymnasiet var så jobbig. Sova längre än 3 timmar i sträck fanns inte. Oftast blev det även högst tre timmars sömn på ett dygn. Jag ryker även ihop med en lärare så det slår gnistror. Jag var så arg så arg. Pratar med rektorn som förstår hur Lovisa mår helt och hållet. Personer nu sjuker så djupt. Jag mår kasst som fan.

Junimånad får jag reda på att Lovisa är väldigt omtyckt av flera lärare, att hon har en bra personlighet med bra tankar. Det värmer mera än nån kan fatta. Evelin får sommarlov och jag känner mig lycklig. Lättare att andas. Sen får jag veta att Lovisas betyg är öppna. Att lärarna kan ändra dom ända till sista dagen i skolan. Men Lovisas skolavslutning kommer och hon har bara IG i ett enda ämne. Jag är stolt som fan och jag är så glad att slippa att någonsin ha med Orsaskolan att göra. Ester hämtas och visar sig vara den raraste av alla hundar. Lycka! Och så kommer beskedet att Lovisa kommer in på Barn och fritid. Jag vill bara kräkas då, så otroligt skönt. Allt har gett resultat!

Juli känns allt bara bra. Otroligt!

Augusti känns ännu bättre. Livet känns bara bra och jag är lycklig. Faller in i depp ibland men inte alls så djupt.

September är okej, jag är sjuk första gången på hösten och känner mig trött ofta. Men är oftast glad och pigg.

Oktober blir en sjukmånad. Är snuvig och hostig och mår skit, vilket gör att jag är trött, så trött. Det leder till att jag lätt gråter i tid och otid. Men jag får höra att boendepersonalen inte att ett dugg nervös om Evelin ska bo själv. Hon fixar allt i ett hem. Det gör mig stolt. Min duktiga unge. Så då gråter jag lite över det också. En månad med många tårar och mycket depp och mellan det är livet hur bra som helst och jag njuter av att bara finnas till.

November går åt att hosta och hosta och snora och snora. Vi är sjuka hela tiden. Jag mår antingen bra eller dåligt. Glad eller deppig.

December blir så upp och ner som nåt kan bli. Allra sötaste Pärla födds och jag gråter och gråter och är världens lyckligaste faster. Evelin får lägenhet i Falun och jag är lycklig över det också. Lovisa och jag kommer inte överens och hon drar till sin pappa i tre veckor. Jag gråter och gråter och längtar och är arg och besviken. Mycket går upp för mig under den tiden och jag får lov att lära mig att acceptera vissa saker. Men Lovisa kommer hem igen och vi pratar ut en dag. Eller vi skriker och vrålar och skrattar och gråter. Men vi hittar tillbaka till varandra.

Jag hoppas för allt i världen att nästa år inte bli lika upp och ner. Jag vill ha ett jämt år. Jag vill bara vara glad och lycklig och känna att jag finns och mår bra. Och det samma önskar jag alla mina nära och kära.