Onsdag

Först jobbade jag mellan 7-13. Hann med lite av mina saker på jobbet vilket kändes väldigt bra. Sen åkte jag hem och hämtade Lovisa och Emil. Dom gick till Pia och jag gick till Evelin för att hjälpa henne med en grej. Hem till Pia sen och ringde försäkringsbolaget och undrade om pengarna. Det var tydligen helt omöjligt att få dom tidigare. Sånt gick bara om man stod totalt utan. Konstigt eftersom jag fick till min självrisk när jag sa att jag behövde dom fort. Ringde till Ikea för att kolla om Emil fick skaffa ett Ikea Handla kort. Det kunde man bara få reda på när man var på Ikea. Men hon kom på att vi kunde höja krediten på mitt kort, utifall att inte Emil skulle få någon kredit. Så jag höjer den tillfälligt en vecka eller två. Sen åkte vi och lämnade tillbaka lilla Ammi, det var lite jobbigt men bäst för Pias familj och lilla Ammi själv. Hem till Pia igen. Åkte och lämnade Pia och Lovisa och Emil på ica. Skjutsade Linus till en kompis till honom och sen skjutsade jag dom båda till båthamnen. På vägen hem kom jag på att vi måste fixa till begravningen i morgon. Ringde Lovisa och hämtade henne. Och Pia, som också glömt. När dom kom ut på parkeringen så hade Lovisa bestämt sig för att följa med på begravningen. Ner till begravningsbyrån, där gick känslorna som en fors genom kroppen. Och när Lovisa sa till damen på begravningsbyrån att det kunde lika gärna varit hon själv som dött i branden så var tårarna så nära. In på blomsteraffären och beställde en handbukett till Lovisa. När vi kom ut så kunde jag inte hålla mig längre. Då började jag gråta. Är så tacksam och lycklig att det gick bra för Lovisa. För Emil och Pia och Linus och Oscar och Manna. Lider så med dom andra, som förlorade sin mamma på ett sånt fruktansvärt vis. Jag hatar den där jävla branden så mycket. Det är så mycket som blivit förstört av den. Inget bra har den tillfört. Spelar ingen roll hur positiv jag försöker vara. Ibland funkar det inte. Här om natten vaknade jag av ett ryck. Drömde hur alla var borta och att det var eld överallt och så såg jag Lovisa som bara satt och skrek på marken som var snötäckt. Då är det jobbigt att försöka somna själv. Speciellt när man vet att visa bitar ur drömmen faktiskt är sann. Tur att jag har Ester och Wilma. Dom känner när jag mår dåligt, på nåt vis. Båda lägger sig tätt tätt så högt upp mot ansiktet som möjligt. Är så glad att jag har dom.