Här om dagen fick jag kommentaren:"Du vill aldrig prata om nån, om vi är flera som pratar om nån säger du aldrig nåt om den". Det låter ju som en komplimang faktiskt. Men den som sa det menade det negativt. Att det var dåligt att jag var så. Jag vet inte vad hon ville komma med det. Det som är lite konstigt att jag i våras fick kommentaren:"Jaha, du tycker att även han är konstig". Den personen verkade tycka att jag klagade på folk för mycket. Tydligen hade jag öppnat lite för mycket till mina tankar.
Jag har svårt att lita på människor. Väldigt svårt. Det sitter väl i under allt som hänt under mitt liv. Jag har litat på människor och sen har det visat sig att jag gjort missar. Nu är det några få som jag känner att jag kan öppna mig helt för. En del människor kan jag öppna mig för till en viss gräns.
Men hur ska man vara för att anses vara normal? Är jag mest normal om jag inte pratar om folk som inte är med eller är det om jag pratar om folk som inte är med? Jag vet iallafall vad jag själv tycker är rätt. Och jag vet vilket jag fick dåligt samvete för. Men ändå kan jag känna mig splittrad när jag får såna kommentarer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar