Jag blir så matt

Hände nåt hemskt igår kväll och eftersom den här byn är liten och alla känner alla så känns det som att alla på nåt vis blir drabbade. Alltid någon som känner någon som känner någon som är kanske den personen det gäller. Jag tycker att det ska få vara som det är nu. Låt dom närstående sörja utan att behöva läsa en massa på internet, även om dom kanske går ut på nätet om två månader så ska dom slippa det. Redan mitt på dagen idag så hade någon skrivit namnet på den drabbade. Så gör man fan inte. Det så total noll respekt mot dom närstående. Det går att skriva dolt.

Efter branden så tyckte jag att det var skitjobbigt att hitta fler och fler saker som stod om den. Det kan komma fram sidor än där folk skrivit. Det är inte kul att läsa. Det är så jobbigt att läsa så det finns inte ord. Jag fick läsa på en blogg att någon vaknat av skrik. Det var min älskade Lovisas skrik. Det var Pias skrik, Linus skrik. I den här stunden så vet vi bara att det är dom som skrikit. Men den kan kommer upp minnen senare. men det är så otroligt jobbigt att veta att någon vaknat av dom skriken. Dödsångestskrik. Från bla min dotter. Det var jobbigt att läsa bloggar som hade bilder från branden. Tidningar hade bilder, bilder som finns i min hjärna men som jag inte kan se. Jag vet bara hur branden såg ut från dom bilderna. Fast jag var där och såg och hörde så kan jag inte få fram en enda bild på branden, inget. Inte ett ljud finns heller. Det enda ljud jag har är när Pia mumlar nåt och när en ambulansman säger åt mig att köra försiktigt till lasarettet. Vet att en tjej säger att hon har nya flaskor med bordsvatten, för det är viktigt att alla får i sig vätska.

Det är jobbigt när folk talar om för mig att dom vet och hört vad som hände på platsen. Vem som var där, vem som skrek, vem som sprang, vad dom hade på sig osv osv. Till 99 % så stämmer det inte ett jävla skit. Folk talar även om att dom vet att polisutredningen visade vad som började brinna. Dom är helt säkra. MEN polisutredningen visade inte nåt. Dom har inte kunnat fastställa hur branden började. Så dra åt helvete alla ni som sprider era teorier vidare. Tro och gissa om ni vill men sprid inte ut det. Och vad som hände på platsen vet endast dom som var där. Och faktiskt så vet dom ytterst lite för dom  har förträngt så mycket. Och det är först nu som saker börjar komma fram, men det sker så sakta så sakta.

Och ni ska veta att för mig, som inte ens var med, så är det jobbigt än. Så mycket jävla jobbigare än någon kan tro. Jag stod i kassan här om dagen, var på superbra humör och glad. Då plötsligt så blir jag helt iskall i magen och jag ser framför mig när Lovisa och Emil springer mot mig. Nakna förutom ett täcke och trosor och kalsonger. Jag vill inte se det i min hjärna. Men det finns där och det dyker upp när som helst på dygnet.

Så låt nu dom anhöriga till den tragiskt olycka vara. Stötta och finns där. Bry er om. Om ni är nära så hör av er och vänta inte på att dom ska höra av sig. Det orkar man inte. Man vill bli omhändertagen. Man orkar inte ta en lur och ringa och be om stöd.

Det som rör den andra familjen i branden tar jag inte upp här, vill bara skriva det ifall någon tycker att jag glömt dem. Det har jag inte och kommer aldrig att göra. Men jag kan bara ta upp saker som gäller mina närmsta.