Det går framåt verkar det som.

Lovisa kom in på folkhögskolan i Mora till hösten. Jag blev så glad så jag nästan började gråta. Nu hålls tummarna hårt att hon ska må så bra så hon fixar att gå där, men det känns som att det ska bli bra. Det är ju inget elprogram i närheten så långt ögat kan nå. Nu ska jag tro på det här.

Evelin praktiserar på på Brödboden här i Orsa och hon trivs så bra. Det har känts som en stor glädje den här tiden då så mycket känts piss.