Klumpar

Idag när jag stod och sorterade tobakskort på jobbet så kom tankarna igen. Allt för att jag i ögonvrån såg en kille som jobbade på akuten den 20 mars. I min skalle kom det upp att jag fick ett sånt fint meddelande på min facebook nån dag efter branden. Hon tackade mig för att jag organiserat allt så bra på akuten. Att jag såg till att alla anhöriga blev kontaktade. Att jag fick dit dom anhöriga. Att jag såg till att alla hade någon hos sig hela tiden. Att jag var envis att alla skulle vara på samma rum. Och faktiskt, jag hade fullt upp hela tiden. Jag ringde, jag pratade, jag kramade, jag höll om, jag hämtade vatten, jag fixade och donade. Precis hela tiden. Det var inget jag tänkte på just då. Men hade jag inte hållit igång så, så hade jag inte funkat. Jag hade brutit ihop där inne och blivit som en våt liten trasa. Men klumpen i magen var där hela tiden. En tung klump, full av oro och mörker och sorg, en tänk-om-klump. Den finns än. Mindre nu. Mycket mindre. Men ibland så blir den stor, lika stor som min kropp. Idag blev den det. Igår blev den det. Igår kom ambulansen med blåljus när jag var på jobbet. Tog upp mobilen och ringde direkt till Evelin och Lovisa. Precis när jag ringde så kom en kille som är brandman. Han tittade på mig och sa lugnt: "Det har iallafall inte gått nåt brandlarm, Malin". Jag tycker han ska skola om sig till sjuksköterska eller nåt. Han såg mig bara med min mobil och att jag slog ett nummer, ändå visste han vad som fanns i min skalle. En sån människa ska jobba med människor tycker jag.

Idag när allt kändes så stark, och jag fick lov att behärska mig väldigt för att inte börja gråta, så kom min brors gamla klasskompis. Plötsligt så kändes min klump väldigt lite i jämförelse med den klumpen han och hans familj har. Alla människor har olika klumpar som ligger och nöter och jävlas. Det går inte att jämföra vem som har det värre eller mindre värre. Mår man fördjävligt av sin klump så gör man det. Även om ingen kan förstå varför man mår dåligt. Men ibland kan klumpen minska lite tillfälligt när man får höra om någon annans klump. Klumpar är hur som helst bäst när dom är små.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli fri från den här klumpen. Jag vill verkligen inte ha den. Jag vill slippa känna den där isande känslan som kommer när jag hör en ambulans eller brandbil. Jag vill inte bli kallsvettig och spyfärdig varje gång någon brandman får larm i närheten av där jag är. Jag vill att jag ska tänka:"Tro vad som hänt nu?". Lite nyfiket. Men det enda jag har i min skalle nu när det händer är:"Var är Evelin? Var är Lovisa?" Dom tankarna skriker i min skalle, ekar liksom. Det går inte att förklara. Men jag hatar det. Ordentligt.