...

Så fruktansvärt nära, men det gick bra fysiskt. Nu ska vi hämta oss psykiskt också. Tankarna far runt runt i skallen. Är så otroligt tacksam samtidigt som tankarna går till dom andra. Men ändå så tacksam. Men man vill inte att ens barn ska få uppleva saker utan att man finns i närheten med sin trygghet. Nu fanns jag inte där och kunde skydda från allt ont. Det är hårt. Men jag finns här nu. Nu måste vi se framåt. Inte tänka på hur allt kunde ha blivit, utan hur allt blev. Det måste ju vara någon mening eller hur?

Älskar er ♥