Borta

Oj, så många som slutade läsa när jag bytte blogg. Vill bara säga att det bara är vissa inlägg i den bloggen som är med lösen. Alla andra inlägg går fint att läsa.

Uppdatering: Länken finns till höger på den här sidan. Det står "min andra blogg". Annars kan ni klicka här.

Nu så.

Ja, då har jag skaffat en till blogg nu då. Jag kommer att ha kvar den här men även skriva på den andra. Sen får jag väl välja vilken jag vill fortsätta med. Gillar dock att jag kan göra vissa inlägg lösenordsskyddade.

Den som vill ha mitt lösen kan skriva till mig, men jag kommer bara att ge ut det till ett fåtal vänner. Like it or not.

Puss och kram på er!

Oftare funderar jag...

Funderar faktiskt på att skaffa en lösenordsskyddad blogg. Det är några skräp som läser här som jag inte tycker behöver göra det. Vissa som jag inte tycker har med mitt liv alls att göra. Varför läsa här om du ändå inte gillar mig liksom... Jag är helt medveten om att jag får skylla mig själv som har en öppen blogg(än så länge) men ändå. Det skulle vara skönt att kunna skriva precis vad man ville, utan att behöva ta hänsyn eller tänka på vem som läser. Det skulle vara bra om man kunde göra så att vissa inlägg var skyddade.

Klumpar

Idag när jag stod och sorterade tobakskort på jobbet så kom tankarna igen. Allt för att jag i ögonvrån såg en kille som jobbade på akuten den 20 mars. I min skalle kom det upp att jag fick ett sånt fint meddelande på min facebook nån dag efter branden. Hon tackade mig för att jag organiserat allt så bra på akuten. Att jag såg till att alla anhöriga blev kontaktade. Att jag fick dit dom anhöriga. Att jag såg till att alla hade någon hos sig hela tiden. Att jag var envis att alla skulle vara på samma rum. Och faktiskt, jag hade fullt upp hela tiden. Jag ringde, jag pratade, jag kramade, jag höll om, jag hämtade vatten, jag fixade och donade. Precis hela tiden. Det var inget jag tänkte på just då. Men hade jag inte hållit igång så, så hade jag inte funkat. Jag hade brutit ihop där inne och blivit som en våt liten trasa. Men klumpen i magen var där hela tiden. En tung klump, full av oro och mörker och sorg, en tänk-om-klump. Den finns än. Mindre nu. Mycket mindre. Men ibland så blir den stor, lika stor som min kropp. Idag blev den det. Igår blev den det. Igår kom ambulansen med blåljus när jag var på jobbet. Tog upp mobilen och ringde direkt till Evelin och Lovisa. Precis när jag ringde så kom en kille som är brandman. Han tittade på mig och sa lugnt: "Det har iallafall inte gått nåt brandlarm, Malin". Jag tycker han ska skola om sig till sjuksköterska eller nåt. Han såg mig bara med min mobil och att jag slog ett nummer, ändå visste han vad som fanns i min skalle. En sån människa ska jobba med människor tycker jag.

Idag när allt kändes så stark, och jag fick lov att behärska mig väldigt för att inte börja gråta, så kom min brors gamla klasskompis. Plötsligt så kändes min klump väldigt lite i jämförelse med den klumpen han och hans familj har. Alla människor har olika klumpar som ligger och nöter och jävlas. Det går inte att jämföra vem som har det värre eller mindre värre. Mår man fördjävligt av sin klump så gör man det. Även om ingen kan förstå varför man mår dåligt. Men ibland kan klumpen minska lite tillfälligt när man får höra om någon annans klump. Klumpar är hur som helst bäst när dom är små.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli fri från den här klumpen. Jag vill verkligen inte ha den. Jag vill slippa känna den där isande känslan som kommer när jag hör en ambulans eller brandbil. Jag vill inte bli kallsvettig och spyfärdig varje gång någon brandman får larm i närheten av där jag är. Jag vill att jag ska tänka:"Tro vad som hänt nu?". Lite nyfiket. Men det enda jag har i min skalle nu när det händer är:"Var är Evelin? Var är Lovisa?" Dom tankarna skriker i min skalle, ekar liksom. Det går inte att förklara. Men jag hatar det. Ordentligt.

Måste faktiskt...

...tala om att jag tycker så mycket om mitt bästa och vackraste lilla brorsbarn

 

♥ Jag älskar mina barn ♥

Tankar

"Den vise bygger inget hopp om framtiden och ångrar inget av det förflutna"

Det här citatet av Dharma såg jag idag på nätet. Det ska tydligen vara väldigt kloka ord. Men det stämmer inte på mig. Jag bygger hopp om framtiden, jag önskar och hoppas och vill. Och jag försöker påverka. Jag låter inte allt bara ha sin gång. Så funkar inte jag.

Jag ångrar saker i mitt förflutna. Saker jag skulle vilja ha ogjort. Det har visserligen gett otroligt mycket också och jag har växt mycket som människa. Men det har skadat och skadar också. Mycket. Så därför kan jag känna att jag önskar att det aldrig hänt. Sånt man inte vet om saknar man inte heller eller hur...?

Grattis!

Lovisa & Emil 

till er förlovning!

Önskar er massor av lyckliga år.

Älskar er!

Uppskattat

Igår när vi var uppe i Älvdalen drack jag kaffe samtidigt som jag läste DD. Mitt i tidningen så är det en stor bild på min jobbarkompis Pia. Tyvärr så hittar jag inte artikeln på nätet men den handlar om henne och hennes man Tua, dom har haft hand om alla möjliga djur hemma hos sig. Men det är deras arbete med att bevara bergsuvar som dom är är "kända" för. Men dom har räddat allt från igelkottar till rådjur. Deras ena dotter kan skryta med att hon vet att hon är allergisk mot rådjur. Hur många kan det liksom? Pia är sjukskriven nu och jag saknar henne så mycket. Finaste Pia har äntligen förstått att det är viktigt att även hon mår bra och att hon ska tänka på sig själv lite. Hur som helst så läste jag artikeln och skickade sen ett sms till Pia. Tillbaka fick jag ett jättefint sms. Det är så skönt att vara uppskattad för den man är. För att jag är jag. Då är det lättare att skaka av sig elaka vibbar som vissa folk skickar till en. Lättare att strunta i folk som pratar skit, skit som dom aldrig tror ska komma fram till den det gäller. Men allt kommer fram. Det finns alltid någon som skvallrar till den det berör.

Finaste

Sitter fint tills dom får springa

Båda springer på kommando.

Ester springer så fort...

"VÄNTA"

Sälma spanar in vinsten i Lovisas hand