Lilla lilla Visan

Lovisa mådde ju rätt okej fast när vi fick veta att hon hade körtelfeber. Båda var glada att det inte blev så hemskt. Trodde vi... Natten till lördag låg hon inne med dropp, en hals som gjorde ont och hela halsen full av slem som inte gick att svälja ner eller hosta upp. Febern pendlade mellan 39.9 och 36.8.

På lördagen så var den namngivning för Pärla, jag fick åka på den. Evelin fick vara hemma och passa Lovisa som mådde lite bättre. När jag kom hem på eftermiddagen så hade hon 39.9 och mådde skit. På namngivningen så var Petters och Anettes vänner varav en är läkare på öron-näs-hals i Falun. Hon gav oss lite tips. Så Lovisa tvingade i sin betabred och mådde faktiskt bättre. Men långt ifrån bra. Igår var vi in igen på lasarettet. Vi fick välja om Lovisa skulle ha dropp eller inte. Hon valde inte. Synd nog för hon skulle behövt det.

Hon har inte haft feber nu på två dagar men hennes hals är sårig och gör ännu mera ont. Det är så synd om henne. Hon är slut och trött och matt och framför allt hungrig. Även jag är trött och slut. Jag sover lite och på helspänn. Mammahjärnan har kopplat på totalt. Minsta förändring i hennes andning så vaknar jag. Fast hennes rum är en bit från mitt. När ens barn är så där sjuka så blir dom små, åldern spelar ingen roll. Igår kväll innan jag somnade så var jag så slut så jag bara grina. Grät mig till söms tror jag.

Nu är det dags för en omgång med betapred och pronaxen. Hon fick alvedon nångång förut också men hennes levervärden låg för högt för att hon skulle kunna få det. Så det hoppar vi.

I morgon är det nästa sjuklings tur. Då ska Ester till veterinären i Falun. Jag är så glad att jag har Evelin som kan hjälpa mig. Vad hade jag gjort utan henne?