Medial patellaluxation

Jag har nu sökt runt på nätet som en tok för att hitta nåt om medial patellaluxation(patella luxation) som Wilma har i sina knän. Men jag hittar inte nåt. Eller jo, det står var det är för nåt men inget mera. Så nu tänkte jag skriva lite om hur det var för Wilma ifall nån annan har en katt som ska opereras för det.

Våran katts, Wilma, knän hoppade alltså ur när vi var ute. Det hände först lite då och då men så blev det mer och mer. Nu i vintras så valde hon hellre att kissa och bajsa inne på sin låda än ute. Innan så kissade och bajsade hon kanske inne nån gång i veckan bara. Jag fattade inte varför först men så bar jag ut henne och då hoppade högra bakbenet direkt ur led. Wilma är ju en fegis katt och kryper mycket när vi är ute. Så hon fick vara inne. För inne var hon precis som vanligt. Sprang runt som en tok och upp på sin klättergrej utan vidare. Sen en dag så ville hon ut själv. Så vi gick ut och då hoppad båda bakbenen ur led. Det var så synd om henne! Så jag ringde veterinären och fick komma inom några dagar. Hos veterinären så var knät urled när vi kom. Så hon kände direkt att det var medial patellaluxation. Medial menas att benet hoppar inåt. Så veterinären skrev en remiss till Falu djursjukhus och jag fick ringa ner dit för en tid. Vi fick faktiskt tid dagen efter vi varit till veterinären i Orsa men jag valde att ta en tid som var en vecka framåt.

I Falun fick vi lämna våran lilla misse klockan 8 på morgonen. Sen ringde dom från djursjukhuset kl 15 att hon var klar för hämtning. I vanliga fall så ligger katterna tydligen över men Wilma var så rädd för allt så veterinären tyckte att det var bäst för henne att få komma hem med oss. Hon skulle må så dåligt annars.

Wilma sov hela vägen hem och en bra stund när vi kommit hem. Men samma kväll försökte hon att gå och det kunde hon lite grann. Men jag bar henne mycket. Det har hon aldrig gillat men nu tycker hon att det är helt okej faktiskt. Jag bar till och från lådan. Jag bar henne till maten. Hon gick ju själv men jag ville inte att hon skulle hoppa nåt. Första två nätterna så stängde jag in mig och Wilma i mitt rum. Jag vaknade vid minsta lilla som hon rörde sig. Men hon gick på dagarna även om det inte var mycket. Tredje natten så hoppade hon själv ur min säng. Sen gick det bara framåt.

Tratten hatade hon. Verkligen hatade. Och det värsta var att hon faktiskt lyckades slicka sig på såret, trots tratten. Så jag fick lov att skaffa en större tratt. Men den fick hon panik av. Sen såg jag en jättebra krage på nätet som kan kunde sätta på katter och hundar för att dom inte skulle slicka såret. Så jag åkte till Djurmagazinet i Mora och köpte en. Jag nästan älskade kragen innan jag satte den på Wilma. Wilma älskade den också. För hon kunde nämligen slicka sig på såret hur bra som helst. Så den fick vi lämna tillbaka. Jag fick göra en förlängning av den vanliga kragen med en plastficka. Det funkade bra.

Av tratten och av smärstillande så blev Wilma deppig. Väldigt deppig. Hon bara låg och tyckte livet var en strid. Det var nästan så att vi ville gömma alla vassa föremål. Bajsade gjorde hon nästan inte heller. En kväll när hon inte bajsat och käkat på hela dagen så kräktes hon upp en hårboll. Sen kräktes hon en gång till. Så hon fick messmör. På natten bajsade hon tre jättelass. Och så ringde jag djursjukhuset och talade om hur hon var. Vi skulle då prova att sluta med smärtstillandet. Efter det blev Wilma sig själv mer och mer. Messmör fick hon varje morgon. Efter 10 dagar så togs stygnen bort. Dom sista tre dagarna innan så hade hon lärt sig att gå utan vidare med tratten. Så det jobbiga med tratten höll väl i sig en vecka då typ. Det kändes dock som nån månad tycker jag. När stygnen var borta och tratten var borta så blev hon lycklig igen.

När hon var så där deppig och när hon hade ont i början så handmatade jag henne. Hon låg på bordet på sida och fick Sheba och makrill. Torrmaten hällde vi ut på en stor bricka. Det var enda sättet för henne att kunna få i sig när jag inte var hemma eller vaken. Vatten drack hon som vanligt ur sitt glas. Vi hade tratten på så lite som möjligt. Stängde alla dörrar och lät henne vara utan under uppsikt. Många gånger så sprang hon iväg och gjorde allt för att kunna klia sig på såret. Hon kom även på att när hon hade tratten på så ålade hon på såret i soffan. Då rev det bra och hon kunde klia lite. Varje morgon och varje kväll så var tratten av så hon fick tvätta sig. Hon har aldrig tvättat sig så mycket som då. Hon kunde tvätta sig i över en timme. Så när jag började klockan 7 så fick jag gå upp halv 5 för att hon skulle hinna tvätta sig och bli handmatad.

Men det var inte alls så jobbigt med operationen och livet efter den. Nu har det gått 4 veckor på tisdag och hon är som vanligt. Hon haltar fram men det funkar. Om två veckor ska vi ta nästa ben och det känns lite värre eftersom hon inte fått tillbaka alla muskler i sitt opererade ben än. Då ska dom även ta ur ett stift som hon har i sitt opererade knä. Så hon kommer nog få det rätt jobbigt då först antar jag.

Att en katt får medial patellaluxation är inget som man behöver bli knäckt av. Jag var totalt knäckt när jag läste på nätet om det och när jag hörde hur folk pratade om det. Det vara bara det att det var metoder som dom hade för 20 år sen. Det har gått hur bra som helst med Wilma.

Dom första sju dagarna var jobbiga som fan men det är det helt klart värt. Antar att det blir ungefär lika efter nästa operation, kanske nån dag till. Men det är hon värd min lilla bejbi!

Uppdatering: Nu är det över två år sen som Wilma opererade sig. Hon mår jättebra. Jag är så glad att jag tog beslutet att operera. Jag kommer aldrig ångra det. Bland det bästa jag gjort i livet. Det är en sak som sitter kvar sen det jobbiga med tratten. På nätterna sover Wilma ofta med baktassarna i min ena hand. Så låg vi och sov efter morgontvättningen. Hon somnade alltid först och för att jag skulle ha koll om hon vaknade och slickade på såret så höll jag i hennes tassar när jag somnade. Vid minsta lilla rörelse så vaknade jag. Typ som en mamma som vaknar direkt ens barn låter.