Älskade lilla Åke

I tisdags ringde jag veterinären och beställde tid till avlivning. Då började jag gråta. Efter det så ringde jag försäkringsbolaget och sa upp försäkringen på honom. Höll mig från att gråta tills den dumma människan frågade:"Får jag fråga varför du säger upp försäkringen?". I torsdags gick det okej tills det var dags att lägga ner honom i transportburen. Då var det kört. Jag grinade och grinade och grinade. Vägen in till Mora gick okej till Vattnäs, sen var det kört igen. Sen grät jag tills han blev kall. Det var så jobbigt men han var lugn inne hos veterinären, lugnare än han varit på länge. Och jag klappade och pratade med honom tills han var borta. Fina fina Åke.

Det här är bland det svåraste jag gjort. Det känns som att jag svek honom när vi skaffade Wilma. Åke blev ju rädd då och det blev bara värre och värre. Han kunde aldrig vänja sig med Wilma. Så han kunde aldrig sitta i fönstret och kolla ut längre, som han älskade att göra. Han kollade hela tiden bakom sig då för att se om inte Wilma kom. Sista halv året/året så började han vända på dygnet och dagarna. Kanske han blev lite senil faktiskt. Käkade en dag och sen låg han bara i typ tre dagar. En skäggis ska ju käka varje dag och sova på nätterna och så. Alltså vara som ett helt vanligt husdjur. Han högg även efter handen tills han såg att det bara var jag eller Evelin. Och det var verkligen inte likt Åke. Han är ingen som hugger efter folk. Men jag tror han var så rädd att det var Wilma.

Tänk va mycket jag har lärt mig för att vi skaffade Åke. Herregud! Att skaffa en skäggagam är inget man gör på en eftermiddag precis. Det är uvlampor hit och det är värme och grus och allt möjligt. Och alla syrsor! Vi beställde ju över nätet och fick hem typ 500 syrsor i en kartong varje gång. Dom spelade och spelade så jag höll på att bli galen. Ibland så smet nån. Jag har rivit isär min säng i vardagrummet mitt i natten på jakt efter en syrsa som längtade hem. Jag har tejpat igen så ingen syrsa skulle kunna krypa in under nån list. En syrsa som längtar efter dom andra syrsorna spelar idiotiskt högt. Och när den spelar så svarar dom andra och lät ännu värre än dom gjorde ändå. Det är tur att det bara var i början som han käkade så mycket syrsor. Sen blev det mindre och så blev det zoophobas också.

Det var ett otroligt jobbigt val att göra eftersom det känns som ett svek. Men jag tror att han har det bättre nu. Han levde inget värdigt liv längre. Nu ligger han i frysen i väntan på att begravas i Älvdalen. Jag har bäddat in honom i en fleecefilt i en skokartong eftersom han älskade att ligga i fleecefiltar. Jag har alltid tyckt att det är äckligt när folk lägger sina djur i frysar men det känns på nåt vis bra att han ligger där tills det är en fin dag då han ska begravas.