Herregud

I morgon så blir mitt minsta lilla barn 18 år. 18 år. Det är stort och det är sjukt. Hur har hon kunnat bli stor så fort? För 18 år sen så låg jag i värkar och det var verkligen jobbigt. Och jobbigare blev det. Det var lite kris ett tag. Då när min kropp la av och inte ville mera. När den gav upp. Totalt. Allt la av på nån minut. Trycket sjönk och krystvärkarna slutade och Lovisas hjärtljud sjönk drastiskt. Det jag kommer ihåg mest var att den stackars nybörjar tjejen inte fick upp förpackningen med det som skulle fixa allt. Och hur barnmorskan skrek "Ta hit. SNABBT. NUUU!".

Men det gick bra. Och nu är hon vuxen på pappret. Jag har två vuxna barn. Jag? som inte känner mig det minsta vuxen alls. Det är sjukt och det är stort.

Och det är faktiskt helt underbart. Jag har lyckats på så gott egen hand att uppfostra två små flickor till väldigt bra vuxna människor. Med tankar och värderinger som är värda mera än allt guld i världen. Och jag är så stolt över dom.

Jag älskar mina barn. Jag älskar er mera än mitt liv. Mitt liv hade inte varit värt att leva en minut om inte ni fanns. Mina flickor!