Våran älskade lilla Bärta

Ja, nu vet ju alla hur det är ställt med lilla Bärta. Jag var ju med inne hos veterinären. Och jag tyckte att allt kändes rätt okej. Hon är ju en gammal tant och vi alla vet ju att hon inte kommer att leva för alltid hur mycket vi än vill. Men veterinären sa flera gånger att hon var en sån fin och glad och trevlig hund. Att hon var väldigt pigg för sin ålder. Alla prover var helt okej förutom att leverproverna var lite höga och kisset koncentrerat. Blodvärdet låg på gränsen till lite lågt men det var så lite, så lite. Jag tror ju att tumören redan hade börjat växa i våras när vi var där men att den var så liten då så den inte kunde ses på röntgen. För nu när hon klämde på samma ställe så reagerade Bärta precis lika dant. Jag tror att tumören alltså växer rätt sakta. Och då få vi nog ha kvar våran Bärta längre än några veckor.

Veterinären sa att nu ska hon få leva precis som hon själv vill. Om hon mår dåligt nån dag så ska hon få göra det, hon är ju iaf jättegammal. Och vill hon gå milslånga promenader nån dag ska hon få göra det oxå. Vill hon skutta och leka så ska hon få göra det. Hon ska leva riktigt lyxliv, den lilla hunden.

Bärta fick en massa beröm för hur fin och snäll och duktig hon var. Hon tyckte det var helt okej när veterinären tog fram rakapparaten och rakade. Och när hon stack henne flera gånger så reagerade inte ens Bärta. Men hon gillar ju att leka patient iof. För tänk va mina ungar har lekt doktor med Bärta. Och Bärta spelade med som 17. Så mycket att hon tom haltade ibland, när hon var inlindad i bandage och hade fått 100 låtsassprutor. Fy, nu gråter jag. Fan, säger jag för att dom man älskar måste dö!