Var är min kris??

I morgon är jag alltså 40 och jag väntar bara på att min 40års kris ska komma. Men den verka hålla sig borta faktiskt. Det är nog för att jag känner att jag faktiskt inte har nån panik med nåt. När jag fyllde 30 hade jag världens kris. Det var hur jobbigt som helst. Jag hade då varit singel i 3 år och flickorna var små. Jag var galen för mina drömmar om hur livet skulle vara var helt spräckta. Jag hade panik efter en karl, en mansförebild till mina ungar, en karl som skulle hjälpa mig att dela ansvar och allt möjligt, flera ungar ville jag oxå ha. Och då var det ju panik efter att hitta stora kärleken eftersom man inte kan skaffa ungar direkt och jag höll ju på att bli så gammal. Och inte hade jag nåt jobb heller, och jag funderade på att börja plugga. Men till vad, det var frågan och då blev det panik över det oxå. Sen hade jag börjat gå upp i vikt igen och det var oxå jobbigt. Fick ju höra att efter 30 så var det nästan ingen idé att gå ner för det var ju så omöjligt. Så då försökte jag med det mesta för att gå ner vilket gjorde att jag gick upp mycket mera. Och blev det panik för det oxå. Allt kändes det panik över!

Nu är det totalt annorlunda. Stora kärleken finns inte för mig. Och det har jag vant mig vid så gott som totalt och även accepterat. Mina ungar har flera stycken bra mansförebilder runt sig. Ansvar över saker och ting har jag klarat själv, fast det har iof varit in i helvete jobbigt ibland, men jag har klarat det. Min älskade Hampus föddes tillslut och stillade totalt min bebislängtan. För vad skulle jag med en egen bebis när jag hade honom. Han tar upp en stor bit av mitt hjärta! Jag fick fast jobb tillslut och trivdes bra i dom 3 år som det funkade. Men det bästa var att jag våga säga upp mig. Nu får jag inte lika mycket panik över jobb. Det är ju som det är, tvångsflyttar dom mig så är det väl så bara. Och gå ner i vikt... Det har jag konstigt nog ingen panik över heller. Det känns som att många andra lider mycket mera över att jag är fet. Men klarar dom inte av att se mig så här så får dom väl sluta att vara i min närhet.

Visst fan kan jag gråta mycket över dom här sakerna och vissa saker är bara för sorgliga. Men jag grät mycket mycket mycket oftare för 10 år sen. Nu när jag tänker efter så förstår jag att jag hade det väldigt jobbigt då som tänkte och försökte fixa allt. Men nu är det inte alls så. Det är kanske som dom säger att livet börjar vid 40. Man accepterar säkert saker på ett annat vis lixom.

När jag fyllde 30 tyckte jag att det var skitjobbigt när folk talade om det för mig. Nu när folk säger att "snart du Malin så fyller du 40" och tycker det är skitkul, ja då skrattar jag bara. För det gör inget faktiskt. Men det är kul att säga att jag än går mot 40 medans vissa på jobbet som är lite över 40 går mot 50, men det är ju slut i morgon. Klart som fan att jag skulle vilja vara yngre men jag skulle inte vilja ha tillbaka tiden som den var när jag var 30.