Döden

När flickorna var små så frågade dom ju som alla barn gör vad man tar vägen när man dör. Jag försökte förklara att ingen vet men att jag tror att själen kommer nånstans. Den kan ju inte bara försvinna lixom. Alla tankar och erfarenheter man har kan ju inte bara vara borta putsväck. Det där med att förklara vad själen är var inte lätt. Jag försökte köra med att det var allt man tänker och så men det hajade dom inte riktigt. Då sa jag att om man har en banan så äter man ju upp det goda och det skruttiga skalet blir jord igen. Och så sa jag att jag tror att det är så med en människokropp oxå. Att det goda kommer nånstans vi inte vet och att resten blir jord igen. Då förstod dom vad jag menade.

Jag har blivit rädd för döden. Inte för att jag själv ska dö eller vart man kommer. Jag tror man kommer nånstans där man själv får välja vad man vill vara och jag tror att allt är bara bra där. Men jag har blivit så rädd att nån av min nära och kära ska försvinna. Det är så många nu på några år i min närhet som mist nån som varit nära. Två av mina vänner har mist nån av sina föräldrar, lärare till mina barn har dött, skolkompisar till Evelin, gamla klasskompisar som mist sina föräldrar, stamkunder som dött. Jag är rädd fast jag vet att man inte kan styra det men det sitter där inne och gnager på nåtvis.