♥

Jag fick några kommentarer på jobbet "Vaddå skitit nervösbajs, va är du nervös över?" och "varför har du inte gjort nåt hemma på en vecka, har du bara latat dig?". Och flera i samma stil. Tror folk verkligen att det som har hänt ska gå över på en vecka? Det kommer att ta tid. Lång tid. För mig. Evelin. Och ännu längre tid för Lovisa. Och mera tid ändå för Pia och pojkarna. Jag kan ju bara utgå från hur jag känner och vad jag tänker. Och det är inte kul. Men det är inget jag gottar mig i. Klart att jag vill att allt ska kännas bra. Och jag ser framåt och positivt. Men så fort jag inte har nåt för mig så kommer tankarna. Tankarna på vad som kunde ha hänt. Tankarna på vad min älskade unge fått se och upplevt utan att jag var där som hennes trygghet. Bilderna som rullar i skallen. Dom andra som det inte gick lika bra för. Teddy, älskade lilla Teddy. Den som inte varit i den här sitsen kan inte fatta. Lika lite som jag kan fatta hur Lovisa känner sig. Och Pia och pojkarna. Man kan tro men man kan aldrig veta. Inte när man inte varit med om saken.