Funderingar

Efter ett sms som jag fick igår så har jag funderat. Hur kan det komma sig att när barnen inte är hemma så visar dom sig från sin allra bästa sida? Varför är det hemma som dom kan vara ego och störiga och totalt utan ansvar? Jag tycker ärligt talat att det är väldigt orättvist. Man gör allt för dom. Man ställer upp jämt. Dom vet att man alltid finns, dag som natt. Man har torkat kräks. Hämtat vatten när dom varit sjuka. Skällt ut lärare. Hämtat dom mitt i natten. Talat om att dom är bäst. Hjälpt till med pluggning fast man jobbat hela dagen och är helt slut. Skjutsat hit och dit. Tröstat. Legat vaken hela nätterna för man funderat på deras framtid. Köpt kläder åt fast man inte haft några pengar alls. Alltså funnits till hands jämt, i ur och skur. Det känns orättvist. Jag kan inte tycka annat, fast jag legat vaken och försökt få till det i hjärnan.