Åke var ute i morse och så glömde jag bort det. Efter ett tag såg Lovisa Åke i sitt rum och Wilma slog till honom. Jag tog in honom men glömde att stänga...Hela dagen har vi letat och letat i omgångar. Fullt övertygade om att han låg någonstans bakom någon säng eller gardin eller nåt. Försökte få Wilma att leta men hon ville bara vara ute på balkongen. Där somnade hon också tillslut.
För ett par timmar sen fick jag verkligen panik, hela dagen hade gått och ingen Åke. Jag hörde att grannen var ute och höll på med några sopsäckar. Så jag frågade lite på skämt om han hade nån ödla hos sig. "Nä, det tror jag då inte eller jo, här är han" Jag trodde att han skämtade men han var där, bakom sopsäckarna. Jag sprang in till dom för grannen vågade inte ta min söta pojke. Min lilla söta pojke låg där och höll nästan på att trilla ner vid golvet av balkongen. Mörk och svart under hakan. Jag tog upp honom och höll på att börja storgrina. Stoppade in honom under min kofta och han la sig på mitt vänstra bröst och blundade och tryckte sig mot mig. Så låg han tills vi kom in igen, då tittade han upp och det svarta under hakan var borta. Nu får jag aldrig aldrig aldrig glömma bort att stänga glaset. Tror faktiskt även att det var första gången någonsin.
3 kommentarer:
Pussa på honom från mig.
Fy vad dålig jag är på att kommentera hos dig, Malin, fast jag läser nästan varje dag (via rss). Riktigt känsloinlägg du skrivit. Du är en människa med hjärtat på rätta stället, det är ett som är säkert! :)
Hoppas du får en mysig semester - och jag ska försöka bli bättre med kommenterandet. :)
Kram
Sofia
(lillasystern)
Vilken skräckhistoria! Tur att den fick ett lyckligt slut.
Skicka en kommentar