Rädd

Jag trivs jättebra att bo i en by där det bor drygt 7.000 personer. Jag tycker om att det man känner igen så gott som dom flesta. Jag har inga bekymmer med att jag vill bara anonym eller så. Jag tycker det är skönt att om jag får fel på bilen så finns det alltid någon som stannar och frågar om jag vill ha hjälp. Går jag ute och det ösregnar så stannar alltid någon och frågar om jag vill ha skjuts hem. Jag trivs alltså hur bra som helst här.

Men jag är rädd ibland. Rädd att jag ska bli som många som bor här. Rädd att jag ska en dag inte kommer att acceptera människor som är annorlunda. Rädd att jag kanske en dag tycker att annorlunda tankar än mina egna är fel. Rädd att jag ska tycka att alla som inte delar mina intressen är knäppa och konstiga. Rädd att jag ska bli sån som gottar mig i andras elände. Rädd för att jag kommer att leta fel på människor. Rädd att jag ska läsa om nåt mord i tidningen och sen kanske klämma ur mig nåt i stil med "Hur kunde mamman låta henne cykla hem själv när hon var så liten".Rädd för att jag ska tro på vissa saker och sen föra dom vidare till någon annan som för saken ännu längre. Rädd för att döma folk utan att veta det minsta om deras bakgrund eller bakgrunden till vissa händelser. Att jag ska bli en sån som är rädd för förändringar.

Jag kom på det när jag var på jobbet här om dagen och Rita tog fram nya ny-kund-pinnar. Jag protesterade högt och ville ha kvar dom gamla först men sen sa jag till Rita att jag iallafall kunde ge dom nya en chans. Både Rita och jag skrattade när jag sa att jag höll på att bli en riktigt Orsing efter alla år. Men jag kände att jag även blev rädd för att jag ska bli som många här. Negativt inställd till allt som är nytt och annorlunda. Och jag vill verkligen verkligen inte bli så. Jag har iallafall minst en utomstående som lovat mig att säga till om jag visar den minsta lilla tendens till sånt beteende.