Klockan är bara runt 14-tiden men det känns som det är kväll redan. Vaknade halv 5 och hade lite panik i hjärtat.
"Hur får vi ut Bärta i bilen?"
"Undra om jag måste köra hem mamma och pappa eller klarar pappa av att köra när han är så ledsen?"
"Hur ska vi kunna gräva en grav när inte Olle och Petter är hemma?"
"Vem kan jag ringa för att får hjälp med gravgrävning?"
"Kan hon ligga tills i morgon utan att förruttnelsen börjar?"
"Hur ska jag tala om för Evelin och Lovisa att hon dött?"
När jag satt i bilen utanför veterinären så ville jag bara spy. När jag såg att pappas bil kom brände tårarna. När vi väntade på att veterinären skulle undersöka henne körde det runt i magen hela tiden.
Men vilken känsla det var i magen när veterinären sa att det var okej den här gången. Att det inte alls var lika farligt som dom först trott. Svarar hon bra på antibiotikan så är allt lugnt. Lilla Bärtahunden. På hemvägen så grät jag en hel del, en sån lättnad. Men nu är jag trött, fruktansvärt trött.
3 kommentarer:
Ja, lilla lilla Bärta! Vilken tur både hon och vi hade. :)
Det var tur att du kunde byta. Pappa uppskattade det. I morgon äter vi gott på hotellet.
Puss
Det är hårt när ens djur är sjuka.
Skicka en kommentar